Hej vänner! FÖRLÅT jag är sämst på att blogga märker jag, vet inte känns som inspirationen går upp o ner. Har haft mycket för mig med barnen så det har blivit så att bloggen hamnat lite off. Däremot är jag mer aktiv på instagram så ni kan följa mig där;) geli83.
Nåja nu är jag här iaf o jag är upprörd, ledsen och behöver skriva av mig. Som säkert några förstår så är jag ensamstående mamma o har två pappor till barnen. Min äldsta delar jag med en fantastisk pappa där allt flyter på smärtfritt. Problemet ligger i den andra. Jag är mentalt helt slut.. jag orkar inte med allt kaos som dessa 6 år har varit o jag vet inte hur man får hjälp att ta sig vidare o orkar kämpa på i denna orkan till motvind. Alla turer med soc, familjeenheten mm har tagit hårt o jag har inte fått hjälp att komma någonstans. Barnen börjar bli stora o förstå allt mer hur situationen faktiskt ser ut. Hur förklarar man för en 5 åring att hans pappa väljer att bara träffa hans storebror på 6 år.?Hur gör man när gemensam vårdnad sätter käppar i hjulet o det strular med papper som ska ha skrivits på o pass som inte går att ansöka så man kan resa. Hur förklarar man för barnen att deras mamma är mentalt slut o känslorna är totalt kaos. Hur gör man när man är rädd att vissa beteenden o diagnoser kan gå i arv? Hur gör man för att försöka uppfostra två barn till att ha respekt o kärlek till kvinnor o inte bli psykopater o kvinnomisshandlare? Hur vet man om ett barn lider i tystnad ? så många frågor utan svar! Allt känns bara så jävla orättvist. Varför just vi? Varför skulle just jag utsättas för detta? Visst jag har kommit sjukt långt i mitt liv efter åren av psykisk o fysisk misshandel, rättegångar o fängelse, med att bygga upp mig själv igen. Men hur ska jag någonsin kunna komma tillbaka helt när man ständigt måste ha med sin förövare att göra. Man vill bara glömma och gå vidare men det går inte. Jag måste leva med detta hela livet. Det finns två barn i bilden som kom ur detta helvette och det är jag otroligt glad över ❤ Tyvärr är det just det som gör att jag aldrig kan komma ifrån honom. Jag delar det mest dyrbara jag har med någon annan som inte borde få den möjligheten efter allt skit han utsatt oss för. Fan jag orkar inte skriva mer tror jag för jag är arg ledsen o upprörd o vill bara krama mina barn en stund. Men tack för ni läste o kom gärna med tipps hur man går vidare!
Kärlek/Angelica ❤
Senaste kommentarer